you know it was a good thing

En bra dag. Oavsett hur den började. Oavsett vad som händer resten av den.
Det är bara 19 dagar sen jag slutade efter mitt lilla återfall.

Jag diskade idag. Två av mina favoritglas gick sönder. Lite tråkigt men det blir mer plats i skåpen nu.
Och jag såg skärvorna, de vassa kanterna och blev frestad. Men jag lät bli. Jag lät bli. Jag stod emot mina demoner.

Ville bara få det sagt.

Rubrik: Saint Etienne – A good thing

Det snurrar i min skalle

Vilken dag
Joggade 2 km imorse utan att stanna för att hämta andan.
Tog mig till universitetet och skrev ut en uppgift.
Hade samtal med K. Jag testade alla mina invändningar på henne och nu, nästan 12 timmar efteråt förstår jag att hon har rätt.
Sen grupparbete i några timmar och vi var faktiskt effektiva, jag var effektiv trots att mina tankar ibland vandrade iväg till något helt annat.
Och jag har sökt 2 nya sommarjobb så där i sista minuten. Tror inte att jag får något av dem men det skadar inte att försöka.
Sen träningspass. Gruppträning jag inte varit på så mycket och helt för mig ny instruktör. Såg stundvis ut som en … men klarade mig ändå hyfsat och hade god kondition tyckte jag. Och styrkan var inget större problem.
Gick hem barfota för jag hade tränat utan sockar i skor eftersom jag hade haft strumpbyxor under dagen och glömt ta med mig sockar.Under vägen hem skickas det sms
Äter fisk till middag
Går till tvättstugan startar maskinerna. Går till affär, fixar så att jag får mina böcker trots att postens avi aldrig kom. Köper bröd jag inte borde äta. Glömmer brödet i affären. Går tillbaka. Går hem.
Betalar räkning för böcker.
Packar

Och hela tiden tänker jag hur fixar jag det här egentligen? Varför kryper jag bara inte ner under täcket och stannar där?
Och hur kommer min framtid att bli, hur mycket orkar jag med?

Kom, kom och rädda mig någon. Livet är just nu grått, mörkt, tungt och lite obegripligt.

Förstår inte hur det är tänkt att jag ska hantera mig själv. Kan knappt tänka positivt allt. Varje steg jag tar tas i en dimma av trötthet. Kan inte se hur något ska kunna hjälpa mig att bli bättre så jag försöker inte. Övre 2 veckor kvar tills nästa samtal med K. Var på väg till studenthälsan för att prata med sjuksköterska men jag lät bli för jag visste knappt vad jag skulle där att göra, orkade inte förklara mig, orkade inte be om hjälp som jag inte vet om jag är mottaglig för.

Vill ha en paus från livet, från mig själv, från allt som gör att jag känner för att ge upp.

Men jag vet inte hur man gör när man ger upp. Vet inte vad det innebär.

Vet inte vad jag vill. Vet inte vad jag inte vill.

Utfyllnad

Jag vet vad jag vill skriva om men orden hittar mig inte och jag har inte orkat leta efter dem. Har inte orkat tvinga fram dem.

Det blir så småningom, hopppas jag ett inlägg om B. Eller inte. Vill ju egentligen inte ha någon anledning att skriva om henne.

Tills vidare. Hur kan det ibland kännas som att jag är kär i henne fast att jag inte är det? Och det är inte förnekelse.

good things comes to those who wait?

Att ha tålamod och lära sig leva med saker.

Kroppen: Jag anses nästan som smal. Jag har M i klädstorlek. Jag vet det, jag kan ibland se det. Men aldrig när jag inte har kläder på mig. Inte alltid med kläder. Känner mig ibland fortfarande som samma stora, fula, klumpiga tjej som jag nästan alltid har varit. Det är klart, det har gått snabbt och förändringar kan ta tid att vänja sig vid.

Ärren: Det börjar bli riktigt varmt ute. Snart dags för barbentsäsongen. Jag har haft kjol och tights på mig och varit nojig för att de ska glida upp avslöja ärren. Jag har bytt om i ett omklädningsrum, var ensam men hade ändå panik. Vet inte om jag någonsin kommer att känna mig bekväm med mina ärr. Jag vill inte behöva skämmas för dem men det gör jag.

K – många veckor tills nästa samtal nu Jag vet att jag kommer att klara mig rätt så hyfsat på egen hand men, gjorde ju det innan jag sökte hjälp. Men det känns tungt. Känner mig inte säker i mitt humör, ena dagen mår jag rätt så bra och får massa saker gjorda, andra dagen vill jag inte göra någonting alls och klarar inte av att motivera mig själv. Det kan svänga under en och samma dag också. Nu var det ett tag sen det var riktigt illa och jag tänker inte utgå från att det kommer att bli det snart igen men helt säker är jag inte. Nu kan jag visserligen ringa ifall det blir värre för att få en tidigare tid men jag tror inte att jag kommer att göra det om det inte händer något riktigt specifikt som jag inte kan hantera på något annat icke-destruktivt sätt.  Jag har varit beredd på att få klara mig utan henne men det gör det inte enklare.

Så mycket som jag måste lära mig leva med. Hur gör man egentligen?

hur svårt kan de va?

Var på Rfsl-fest i lördags. Skrev en massa anteckningar på mobilen som jag tänkte dela med mig av. De är något redigerade. Framförallt stavfel har rättats.

Det var bara inte alkoholen som talade. Mycket skrev jag före första ölen av två.

*

Helst av allt vill jag bli upphånglad på dansgolvet och släpad till en toalett för att där gripas av panik. Och trots att jag tror mig veta bättre, trots att jag vet att det är ologiskt kommer jag att leta efter B där trots att hon bor här längre och kanske inte ens är flata. Jag är rädd för att få uppmärksamhet. Kanske ännu räddare för att inte få det. Jag vill inte veta att det inte är vikten det hänger på. Lär ändå inte märka ifall någon flirtar med mig, som Emil Jensen säger. Hör dåligt fattar trögt. Fuck att jag började tänka på B. tårögd på väg till utgång. Inte alls bra inte alls.

Men åh vad jag verkligen vill träffa henne igen.

Dumma dumma dummar skrivarhjärna. Vill förvandla hela kvällen till en roman eller möjligtvis en musikal. Varför går jag ut i hopp om att hitta någon när ingen ändå kan jämföras med A? Varje nytt ögonkast på dansgolvet inleder en roman. Är medveten om att jag småflirtar med de flesta jag ser men de enda jag spanar efter, trots att jag vet att de inte finns där är a och b. hur fan kom b in denna bild? Och var är min dörrvakt? Eller varför flirtar inte någon väldigt tydligt med mig?

Hur slutar man vänta på någon som man vet inte kommer?

Hur många anteckningar går det att skriva innan minnet blir fullt. Hur inte normalt är det att längta efter nästa möte med sin prattant eller vad jag nu ska kalla K.

Länka till Twitter. Kom ihåg att skaffa twitter för att skapa poesi.

Kommer jag någonsin att bli tittad på på samma sätt som jag tittar på vissa kvinnor? En ganska bra kväll trots min skrivarhjärna. Fake it til you make it! Undrar om det fungerar på lycka.

Vad säger jag till K om mina festnätter?

*

Under natten drömde jag om B och om andra hon hjälpt. Jag gömde mig. Vet inte varför.

Rubrik: Linda Bengtzing – Hur svårt kan de va?

I never asked you I’m not asking you now

Det var en sak som jag glömt bort att skriva om. Eller rättare sagt, jag orkade inte innan mamma kom på besök.

Efter att ha berättat för mina föräldrar om mitt självskadebeteende blev det lite jobbigt. Jag visste inte hur jag skulle hantera det och eftersom K hade sagt att jag kunde ringa ifall jag skulle vilja/behöva träffas tidigare ringde jag. Sjuksköterksan kunde inte ge mig någon tid tidigare än samma vecka som jag redan hade ett samtal inbokat. Men hon skulle meddela K som skulle ringa ifall hon skulle få någon avbokning. K ringde mindre än 1 timme senare och erbjöd mig en tid dagen därpå.

Det fanns tid till att nämna B så jag tänkte att det var lika bra att inte skjuta upp det. Det är konstigt ibland hur orden kommer ut. Även fast jag hade planerat vad jag skulle säga blev det inte riktigt så som jag hade tänkt. Det kändes lite märkligt att prata om henne.  K hade inte så mycket att säga mer än att det inte var så konstigt. Är lite rädd för att hon kanske tror att jag är kär i B även om jag inte är det och inte sa det rätt ut. Jag sa bland annat att det känns konstigt att B inte får se hur bra det har gått för mig och att jag vill vända mig till henne när det känns tungt. Jag sa även att hon blev den viktagaste personen i mitt liv eftersom jag verkligen behövde någon just då.

K undrade om det skulle hjälpa om hon berättade för B att det har gått bra med min viktminskning och att jag har slutat skära mig. Det känns bättre nu när jag vet att hon kommer att få veta det. Har verkligen mått dåligt över det sista samtalet vi hade. Det som blev mycket mörkare än vad jag hade tänkt mig. Jag undrar om hon redan vet. Jag undrar hur hon reagerade, kommer att reagera om K inte har pratat med henne än. Jag saknar henne fortfarande lika mycket, kanske till och med mer. Jag tror inte att det kommer att hända men jag hoppas på att hon kommer att höra av sig. Säga hur glad hon är över att det har gått bra för mig. Säga att hon tänker på mig då och då.

Jag vet inte vad jag ska säga till K opm B nästa gång. Om jag ska säga något. Vill inte fråga om hon har pratat med B. Jag tror att K kommer att säga att hon har gjort det om hon har gjort det men jag är inte helt säker. Och jag är inte helt säker på att jag vill höra det. Känns som en konstig situation. Kommer nog att återkomma till det.

Rubrik: Rebecka Trönqvist – I never asked

alla vet om det men har tystnadsplikt

Nu har mamma varit här och åkt igen.

Inlägget om veckan får bli kortfattat för att inte bli en halv roman.

Det gick bättre än vad jag hade trott men det har inte varit helt lätt.

Har känt mig stressad och frustrerad. Mamma vill ha svar som jag inte ens kan ge mig själv. Jag ska inte behöva ha dåligt samvete för att jag mår dåligt men det har jag. Inte blev det bättre av att hon fick se ärren. Och inte har det varit roligt att höra henne prata med pappa om de i telefon. Framför mina öron, inte helt rakt ut men nästan. Förstår att det måste pratas om. Att behovet finns men hur förväntas jag hantera det hela?

Lyckligtvis har det varit bra stunder under största delen av veckan. Det har varit god mat, mycket promenerande och lite klädshopping.

Har haft väldigt många tankar i huvudet. Ska försöka komma ihåg och skriva ner några av dem. Nu ska jag fortsätta ta itu med dagen trots att jag helst bara skulle vilja ligga under täcket och glömma lite.

Rubrik: Emil Jensen – Maj förra året

lite som kung midas allt jag rör blir till moll

Jag bestämde mig för att det var nu eller aldrig. Jag berättade. Det gick bättre än väntat.

Jag pratade med mamma. Pappa fanns i bakgrunden. Mamma tog det bättre än vad jag hade trott att hon skulle göra. Blev naturligtvis ledsen och orolig men hon sa att hon trodde på mig när jag sa att jag inte kommer att skada mig själv igen. Det kändes bra efteråt, bra men lite märkligt.

Jag var lättad och glad över att jag hade vågat.

Men säg den lättnad som varar för evigt.
Mamma ringde nyss och var jätteledsen och hade ett stort behov av att prata. Jag hamnade i försvarsställning direkt. Distanserade mig och blev nästan hård i tonen. Fanns inget jag kunde säga för att trösta henne. Jag kunde inte säga så mycket som hjälpte.
Nu är hon orolig för att jag kommer att skada mig själv igen. Det känns ännu värre nu. Jag kan bara inte prata om det med henne även fast jag försöker och jag försöker endast för hennes skull. Känner mig som en jättehemsk dotter. Förstår inte varför jag reagerar så här.

Som jag skrev i ett sms till en kompis “jag blir typ defensiv och lite hård mot henne. Det är lite som en vägg av motstånd som jag inte tar mig igenom.”

Det var så här jag fruktade att det skulle bli. Jag vill ta tillbaka det. Spola tillbaka tiden.

Så ledsen som jag är nu var det faktiskt lite länge sen jag var.

Rubrik: Parafras  Navid Modiri och gudarna – Kung midas

när det nödvändiga känns omöjligt

Jag tror jag står inför en av mitt livs största utmaningar, att berätta för mina föräldrar att jag brukade skada mig själv.

Visst. Jag skulle kunna fortsätta dölja det men att alltid byta om på toaletten, alltid se till att jag har kläder på mig som dörren ärren när jag umgås med dem.

Det är nu eller till sommaren. Alternativet att undvika att umgås med dem hela sommaren är inget alternativ. De är ju trots allt mina föräldrar som jag älskar. Min plan var att göra det senast imorgon men ju mer jag tänker på det desto mer omöjligt känns det.

Jag förstår inte hur jag ska våga berätta.
Hur börjar jag?
Ska jag säga att jag brukade skada mig själv och att det lämnade märken?

Ska jag säga att jag brukade skära mig själv, vet inte om jag kan det. Orden känns inte bra i min mun. Vill inte berätta med vad. Kan jag säga att det inte spelar någon roll. Tänk om de kommer att fråga varje gång jag pratar med dem tills jag berättar. Vet inte om jag orkar med att hantera det.
Hur förklarar jag varför jag inte vill prata om det utan att göra mina föräldrar ännu mer oroliga?

Det jobbigaste med att berätta är att jag själv inte riktigt vet varför jag egentligen började skära mig. Känns inte som att jag kommer att kunna svara på mina föräldrars frågor på ett för dem tillfredsställande sätt.

Hur ska jag få dem att tro på att jag verkligen har slutat? Jag vet ju att jag har det men hur ska de kunna vara säkra på att jag verkligen har gjort det?

Just nu förstår jag verkligen inte hur detta ska gå till. Om jag ändå bara kunde få slippa.