Bara du

Det var ett tag sen jag bloggade enligt wordpress. Personligen tycker jag också att det var ett tag sen. Det finns flera anledningar till det men jag känner inte riktigt för att nämna några.

Vad är det jag vill egentligen?

Borde kanske ta reda på det.

Rubrik: Strula med Siri – Bara du

Honsahejdagen

För några dagar sen.

Ett väldigt kort möte. Hängde knappt med.

Jag och M.

På väg åt varsitt håll.

Ett hej. Ett leende.

Eller var det

ett leende. Ett hej’

och sen från mitt håll

Ett tokflin. Ett hej.

Tokflinet, glädje, skratt satt kvar i flera timmar.

Finns fortfarande under huden.

Fast jag vet hur hopplöst det är.

Jag tror att jag länge skulle kunna vara nöjd med dessa korta möten.

Men hon är på väg bort från staden som vi bor i.

Så onödigt. Så tråkigt.

Nattliga ord

Vakennatt. Frivillig vakennatt. Har inlämningsuppgifter att skriva och skriva om.

På tok för mycket kaffe.

Lite för många ord.

Har tappat greppet om mig själv lite. Eller mycket beroende på hur man väljer att se på det. Det här med att studera engagerar mig inte. Framtiden skrämmer mig men inte tillräckligt för att jag ska orka ta tag i den. Inga nya skador i alla fall. Något för de som känner mig att vara tacksamma över. Personligen saknar jag det lite. Har lite för många gånger tänkt att om jag bara hade haft tillgång till mina gamla redskap så skulle jag haft nya ärr… bara tankar, bara tankar…. hur länge kan jag intala mig det och när kommer även tankarna blekna och förlora sin makt över mig?

(hennes riktigt namn stod där), jag menar B har inte hört av sig. I hennes värld finns ingen anledning till det. Övertygar mig om att hon inte har hittat denna blogg. Måste övertyga mig om det annars blir hennes tystnad allt för öronbedövande. Måste övertyga mig, annars går jag sönder i mer än tusen bitar.

En post-it lapp ramlade nyss ner på golvet. Så här står det på den ”*självförbrannande som har ett allt för intensivt och därför nedbrytande sätt att leva.” Det är inte en klockren beskrivning av mig själv men ibland tror jag att det kommer lite i närheten. Och egentligen ska det stå självförbrännande. Kom över det när jag letade i ordboken efter en definition på självskadebeteende. Tyckte att det var ett vackert ord.

Hoppas på, hoppas i hemlighet på, fast kanske inte i hemlighet längre. Hoppas på att snubbla över K. Vill lyckas säga till henne att jag behöver henne. Hon var det sista skyddsnät som försvann. Jag behöver ett skyddsnät som inte består av kompisar. Jag behöver någon att tryggt bolla tankar med. Jag kan ta hjälp av vissa vänner men det kommer aldrig att bli tillräckligt. Livet fungerar inte så även om jag skulle vilja. Skuldkänslor, bland annat kommer i vägen och. Och det går bara inte. Jag är ledsen, men det går inte. Jag behöver något annat. Jag behöver K och andra som hon.

Jag tror att jag förstår nu

Det ligger i allt som hon inte sa under det där sista samtalet. Jag tolkade det fel då men nu tror jag att jag förstår.

Hon behöver inga förklaringar det är bara jag som har ett behov av att förklara. Bara jag som har inbillat mig att hon är den jag behöver. Jag tror att jag förstår det nu.  Men jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna gå vidare. Hur jag ska kunna sluta hoppas på att hon ska höra av sig. Oavsett om hon har sett kommentaren eller inte.

Kanske var det någon sorts kärlek från min sida i alla fall. Mitt beteende verkar i alla fall peka åt det hållet. Damn it. Måste sluta fästa mig så otroligt mycket med alla som visar mig vänlighet och som verkar förstå mig. Hon gjorde ett fantastiskt jobb. Det kommer inte att ändras men mer än så var det inte.

Mer än så var jag inte. Inte ett dugg mer än hennes jobb och det Är okej. Det är så det ska vara. Bara jag och mitt dumma hjärta som önskar och längtar efter något annat.

Skrik om du brinner

Jag hatar öronbedövande tystnad.

Jag hatar att uttrycket finns.

Jag hatar att jag känner att jag behöver skriva om det.

Fast egentligen känner jag inte så mycket just nu.

Gråter lite då och då.

Någon slags obestämd ledsenhet över ensamhet bland annat.

Men starka känslor? Andra känslor. Lite frustration ibland, men svag. Framtidsångest, också svag. Glädje? Jag har haft kul med en vän men snart är det bara för länge sen.

Rädsla.. ja, på sätt och vis.

Men denna öronbedövande tystnad. Finns nog inget värre.

Vem var det som uppfann den? Snälla. Ta tillbaka den.

Rubrik: Navid Modiri – från låten, och diktsamlingen.

Det måste komma något bra ur allt

Hon ringer mig varje dag vilket i verkligheten betyder aldrig någonsin.

*

Det finns vissa saker som alltid får mig att tänka på henne.

En låt med Winnerbäck fast den inte alls har något med henne eller mig att göra.

Bilder från staden där hon bor.

Jag är där ibland, inte tillräckligt ofta med ibland. Korta besök och sannolikheten att vi kommer att träffas är så liten att jag alltid känner mig väldigt löjlig, dum och naiv när jag tänker tanken, när jag ändå hoppas.

Och jag tänker, tänker att det inte kan, att det inte kan fortsätta så här. Något måste hända men jag står och trampar.

Detta inlägg har jag skrivit på länge men inte lika länge som jag vetat att jag tänker för mycket på henne.

Tror jag att bara just hon kan hjälpa mig, göra mitt liv bättre eller har jag bara hakat upp mig på henne för att jag så förtvivlat behöver någon?

*

Kommentaren finns kvar på hennes blogg, jag har kontrollerat. Hon har inte uppdaterat. Hon kanske inte ens har sett den.

Hon kanske såg den, förstod på en gång att det var jag och valde att ignorera den. Möjligheterna är hur många helst. Jag spekulerar, letar efter svar men hittar inga. Ska jag fortsätta vänta, hoppas på under eller finns det något konstruktivare att göra?

Mina få, förmodligen osynliga ord på hennes blogg har än så länge bara gett mig oro, ångest och ånger tillsammans med en massa andra negativa tankar och känslor.

Om jag kunde ändra på det skulle jag.

Rubrik: Winnerbäck – Timglas

Mellandag 1

Lyssnar på K.D. Lang och Indigo Girls.

Skriver och läser om vampyrer.

Huset är tommare nu.

Låter saker och ting ta sin tid. Försöker att inte stressa.

Väntar på nyårsafton.

Och vi skottar pudersnö. Försöker äta annat än enbart julmat.

Forsätter försöker vara en god dotter.

Imorgon väntar mellandagsrea. Nyårsklänning ska förhoppningsvis inhandlas. Det ska bli roligt. Ska försöka att ta det lugnt och inte bli grinig trots den stora folkmassan som måste stås ut med.

Och jag undrar. Vad kommer ihåg hon mest om mig om hon överhuvudtaget minns?

Annandag jul – tydligen

Försöker skriva om vampyrer. Lyssnar på Laleh.

Väntar på nyårsafton.

Tänker, enligt mig själv för mycket på B och K. Skapar fantasier i mitt huvud. Tänker och funderar. Kommer ingen vart. Ser inga lösningar. Kan inte ens föreställa mig ett drömscenario.

Inser att man inte blir fri från sig själv bara för att det är jul.

Och nu och här har jag inget mer att skriva eller ingen tid, ork, lust, ro till att formulera något mer.

Att jaga spöken

eller illusioner eller att hoppas på mirakel.

det där med att leva i nuet. Hur gör man?

Hur många gånger att jag tänkt att jag behöver någon som kan rädda mig?

Känns som att jag dagligen försvinner från nuet, från verkligheten.

Jag väntar på det där telefonsamtalet eller det där mötet som aldrig sker, förmodligen, mest troligen aldrig kommer att ske. Det värsta är att jag vet att det inte kommer att ske men att jag ändå hoppas och ändå lyckas bli besviken. Finns alltid något som gör mig besviken. Det sliter på mig men det är inget som jag just nu kan tala om även om jag skulle behöva det.

Försöker inbilla mig tålamod och hoppas på att det där kommade stödsamtalet hos psyk ska hjälpa. Men allt rörande det känns så vagt, diffust och så långt borta i framtiden. Nästa år, 2010.

Har i huvudet börjat fila på en årssammanfattning. Märkligt är adjektivet. Fast egentligen började kanske det märkliga med första besöket på campushälsan som faktikst var i slutet av året som ligger superlångt bakåt i tiden, 2008.

Drömdags igen

Jag drömde om K inatt. Det var någon skola och ett slags tåg på samma gång. Kanske en skola som såg ut som ett tåg inuti.

I alla fall. Jag var förvirrad. Hon verkade jobba där. Sprang nästan in i henne. Hon sa hej och mitt namn och fortsatte gå dit hon var på väg. Jag snurrade runt och krockade med en snubbe. Sen svängde jag in i en korridor med fönster av något slag. Jag tror att jag var lite ledsen för att hon inte hade sagt mer. Var rädd för att hon kanske var arg för att hon trodde att jag hade förväntat på att hon skulle dyka upp.  Men kort därefter dök hon upp, hon sa något och det hela kändes lite jobbigt men ändå bra. Av någon anledning som jag inte förstod i drömmen och inte förstår nu heller så skulle vi letade efter var jag hade hängt undan min jacka. Det tog oss till en matsal där vi slog oss ner. Jag drack kaffe. Hon kaffe och sallad och en bulle. Vi pratade men jag kommer inte ihåg vad vi pratade om.

Sen gick vi till en toalett med väldigt konstiga dörrar till båsen. I hörnet av rummet fanns det ett bord och två bänkar. Hon sa att vi skulle sätta oss där sen vid den blå, tror det var en stol. Sen vaknade jag.

Det var en konstig dröm. Men inte lika konstig som den jag en gång hade om B.

Tyckte att jag såg K på universitetet sen men det var naturligtvis inte hon.

Drömmen innehöll en hel del ord och förhoppningar som önskar mig, har men de är för vaga och för personliga för att jag ska orka, vilja skriva om dem.

Jag hoppas på mycket. Tror på nästan ingenting alls.