Come find me…

Varför gör jag så här mot mig själv och mot henne?

Jag tror att det bästa för henne vore om hon bara läser kommentaren, blir glad, låter bli att försöka ta reda på vem som lämnat den.

Men. Ju mer tid som går desto mer vill jag att hon ska läsa den här bloggen och förstå att det är jag som skriver den.

Jag funderar på varför hon inte läst, hört av sig än. Försöker tänka så att jag inte ska bli besviken, så att jag ska kunna slappna av lite och inte kolla besöksstatistiken allt för många gånger på en och samma dag.

Jag inser att det är ganska osannolikt att någon som inte uppdaterat sin blogg på länge kanske inte loggar in så ofta för att se ifall någon kommenterat. Så det kan dröja länge.

Jag lämnade kommentaren anonymt på hennes blogg för att jag inte ville mer eller mindre tvinga henne att läsa här. Är ju svårare att ignorera om något kommer från någon som man med säkerhet vet vem det är.

En del av mig vill lämna ett meddelande på FB, bara för att tala om att jag kommenterat hennes blogg och låta henne veta att hon inte ska känna sig tvingad till att läsa. Fast då är jag ju inte anonym längre. Och då kommer jag att, om inte skulle… Det är komplicerat, extra komplicerat. Kan inte komma ifrån tanken, känslan av att jag inte borde ha kontaktat henne. Jag borde ha lämnat henne i fred även om kommentaren i sig egentligen bara var en kommentar om hennes blogg. Jag menade vad jag skrev även om jag mest kanske ville att den skulle leda henne hit.

Det här är inte första gången jag väntar på ett svar, någon form av respons. Men tidigare har jag i alla fall inte tvivlat över min ‘rätt’ att säga något. Jag skulle kunna påpeka mer att det inte har något med kärlek att göra nu men då börjar jag bara grubbla över varför jag tycker att det är viktigt att påpeka det.

Rubrik: Joshua Radin – The fear you won’t fall

Väntar på att någon…

Det är sällan en bra idé att göra något bara för att se vad som händer. Men jag skulle ljuga om jag skulle påstå att det var den enda anledningen.

Nu väntar jag. Kan inte göra så mycket annat. Förväntar mig allt och inget för att vara på den säkra sidan.

Jag ångrar inte. Jag har lite dåligt samvete, det har jag.

Förlåt.

Rubrik: Raymond och Maria – Väntar

Make me bleed, help me breathe

Livet är inte alls kul just nu.

Det känns som att jag slarvar bort mitt potential. Gör mig själv mer nedstämd än vad jag behöver vara.

Är envis och genomför saker jag misstänker att jag kanske inte borde göra. Låter bli att göra sånt jag borde.

Det är skillnad på tanke och handling. Smärta. Blod. Även fast jag vill känner jag inte att det kommer att hända. Inga fler ärr nu. Inga mer lögner för mina föräldrar. Bara tankarna kvar. Lovar jag. Hoppas jag. Hoppas på att löften inte bryts.

Jag vill blöda igen. Jag saknar det.

Jag blir mer sugen när jag ser någon som blöder på tv eller när jag läser om det. Vill inte att någon annan ska tänka, känna så. Borde kanske därför inte skriva den här texten men jag måste få ur mig det. Skriv dagbok tänker någon men det fungerar inte lika bra. Behöver ventilera utåt, till de fåtal läsare som denna blogg når.

Jag har varit omgiven av mörker länge nu. Och visst, det blir nog bättre i framtiden men jag ser ingen vändpunkt i sikte. Inget som kan släppa in ljuset mer än för några timmar.

Jag vet att tankar ibland bara är tankar och inte behöver betyda så mycket men det är skrämmande. Skrämmande att känna att jag inte kan andas. Inte kunna andas och samtidigt tänka på … Och där. Precis där går min gräns för vad som är passande eller inte att skriva om.

Innerst inne vet jag vad jag borde göra. Vet att jag borde kontakta allmänpsyk igen och verkligen vara på för att få någon form av stödsamtal tills DBT-behandlingen sätter igång.( Och jag oroar mig för att jag kanske inte blev uppskriven på väntelistan. Tänk om jag lämnade för lite information?) Borde ringa, borde men jag vet inte hur jag ska hitta kraften för att inte bara våga ringa utan för att även lyckas få fram mitt ärende. Göra mig förstådd.

Tänker mycket på K och B. Hur osannolikt det var att de båda lyckades nå mig. Att jag kände att jag kunde prata med dem och göra mig förstådd. Hur ännu mer osannolikt det är att nästa pratperson kommer att vara ens hälften så bra.

Ska snart gå och lägga mig och hoppas på att det känns bättre när jag vaknar imorgon. Fast jag tvivlar starkt på det. Nya dagar medför nya problem.

Something’s so sick about this

Jag har ett öppet worddokument. Det är en skoluppgift. Det ska bli en essä. 3-4 sidor ska den bli. Jag har lite mer än 1 och 1/2. Det ser ut ungefär så här

En massa text… om saker jag vill ta upp… Vissa meningar är fullständiga. Andra… är nästan… bara små… ord.

Orkar inte skriver mer exempeltext. Jag tror att alla eventuella läsare förstår hur det ligger till. Tror inte att det blir mycket sömn ikväll. Kan inte komma ifrån att göra för mycket mellan varje textrad jag försöker skriva. Har en informationstext som måste bli färdig också. Deadline imorgon eftermiddag. Lyckligtvis bara några småsaker, som att ändra rubrik och fylla i bakgrundsinformation

Jag är just nu varken inspirerad, motiverad, engagerad eller i fysisk form för att skriva färdigt den snart. Har visserligen tills på onsdag på mig men tills dess ska jag även skriva en helt ny text på 2000 tecken. Jag har knappt bestämt mig för vad jag ska skriva om än.

Min rygg värker. Jag kan knappt gå. Ibland, om jag råkar göra en hastig rörelse blir jag förlammad av smärtan. Jag har ätit värktabletter, smörjt in mig med värksalva och lindat in mig i täcke. Värme ska tydligen vara bra. Blir nog ingen träning denna vecka känns det som. Möjlligtvis på söndag men söndag är så långt bort att det känns som nästa vecka.

Idag har jag bara lyssnat på Tegan and Sara.

Flikar i min webbrowser som stör, ger mig paus i essäskrivandet.

En är B:s sida på facebook. Eller sida och sida, hon döljer sin information. Jag tänker att jag ska skicka ett meddelande till henne. Jag skriver ”Horisonten bakom dig lutar.
Jag inbillar mig att jag behöver dig. … personkemi som gör att jag tror att bara du kan hjälpa mig.
Förlåt”

Sen raderar jag och trycker på avbryt. För jag får inte, borde inte kontakta henne. Jag var bara hennes jobb och hon har ett eget liv som jag inte är en del av. Måste acceptera även när det emellanåt. Förlåtet är ett förlåt för att jag skriver. Jag viskar förlåt, ber om ursäkt för att jag ens tänker tanken. Ibland tror jag att jag skulle nöja mig med att bara få veta om hon någonsin tänker på mig. Undrar hur det går för mig, hur jag mår.

Och på Facebook tittar jag även på bilden på M och tänker att snubben kanske är hennes bror. *Suck* Alla dessa förhoppningar som alltid krossas.

Jag hatar facebook.

Rubrik: Tegan and Sara – Northshore

Touch me fall

Har många utkast orkar inte skriva färdig något.

Jag väntar mest på att det ska vända snart.

Är medveten att jag själv förmodligen måste göra något åt saken men jag kan inte riktigt än.

Knarkar musik. Raymond & Maria – Väntar

"En dag till, sen kan väl något bli som jag vill
En dag till på en plats där allt står still

Hoppas på att nån härinne har förstått
Hoppas på en brand i kungens slott

Jag vill att någon ringer och säger hej
Jag vill att du springer av längtan till mig

En dag till, sen kan väl något bli som jag vill
En dag till på en plats där allt står still"

Och Maia Hirasawas version av The worrying kind. ”I’m just a silly old girl with my head in the can. Just a mortal with potential of superman.”

Rubrik: Indigo Girls – Touch me fall

Det är över nu…

och jag som alltid älskat nostalgi gråter inga tårar. Känner mig mest bara tom. Tror jag grät tårarna i förväg. Har haft det sista samtalet med K. Det var lyckligtvis inte lika känslosamt och jobbigt som det sista samtalet med B. Sa förresten ingenting om B. Kom fram till att jag lämnat det bakom mig även om jag fortfarande tänker på henne då och då.

Det känns bra att K tycker att jag har utvecklats mycket sen det första samtalet vi hade, jag borde ha frågat hur. Jag måste släppa alla såna funderingar. Det spelar ingen roll nu. Förstår ändå förmodligen det mesta av vad hon menar med vad hon har sagt. Jag tänker lite annorlunda, jag mår bättre och kan bättre hantera att jag inte alltid mår bra.  Jag blev sämre när jag började prata om mina problem, jag blev tillfälligt sämre men nu är det faktiskt bättre även fast jag har mycket kvar att arbeta med. Det känns även bra att hon sa att hon vill veta hur det går för mig, ville att jag skulle titta förbi i vår för att ge henne en liten uppdatering.

Jag fick kanske inte fram allt jag ville ha sagt men jag tror att budskapet i alla fall gick fram. Nu så här i efterhand har jag naturligtvis kommit på vad det var jag ville säga. Nu har jag hittat rätt ord. Kanske skriver jag ett litet brev. Uttrycker mig enklare i skrift än med tal så det vore inte jättemärkligt att göra det. Hade tänkt göra det innan samtalet men då visste jag inte med säkerhet vad jag ville säga.

Jag behöver henne fortfarande.

Rubrik: Kent – Stanna hos mig

Och rör vid min, rör vid min, rör vid min hud

Kärlek. Så klart att jag längtar.

Längtar efter någon som vill röra vid min hud. Överösa mig med kyssar.

Någon som älskar mig.

Jag tror att jag kan lära känna någon. Få någon att tycka om mig men sen, hur kommer det att bli sen? Förr eller senare måste det tas upp eller upptäckas. Mitt bagage i form av ärren på mina ben.

Kan jag själv hantera någon med samma erfarenhet som jag, någon som har haft det värre.

Fortfarande har, otänkbart skulle dras med själv, skulle lida för mycket. Och innan det började för min del. Hade jag kunnat hantera det då? Jag vet inte, kanske, kanske inte. Jag tror dessvärre inte att vem som helst vill ge sig in i ett förhållande med någon med ett destruktivt beteende. Hur ska någon annan kunna lita på att jag verkligen har slutat? Se mig som någon annat än en trasig människa?

Det är mycket därför jag tystnar i närheten av M. Ögonkast, leende, småfnitter, inga som helst problem. Det fixar jag. Men att ta det ett steg längre än så, att föra en konversation som skulle kunna leda någonstans, jag har inte ens kunnat försöka. Jag börjar tvivla innan jag kommer på något att säga. Bättre att kanske låta det stanna på den nivå vi är nu. För när hon får reda på att jag har ärr kommer hon fortfarande då att se på mig på samma sätt som hon gör nu?

Jag vet att jag går händelser i förväg men jag måste förbereda mig. Besvikelsen kommer att bli för stor annars.

Rubrik: Raymond & Maria – När jag blundar

…

I slutet av förra veckan var jag på information om DBT. Det var nervöst men det gick faktiskt bra. Ska dit på information en gång till sen måste jag bestämma mig för om behandlingsformen är något för mig. Om jag väljer att skriva upp mig på väntelistan väntar någon slags bedömningsperiod innan själva terapin sätter igång om ca 1-2 år.

Just nu vet jag inte var jag står. Det verkar bra men det finns många frågetecken också. För det första så kommer jag att behöva binda fast mig till denna stad som jag bor i nu. Jobb, jag kommer att behöva jobba. Finns en del ställen som går att pendla till härifrån. Det ordnar sig på något sätt. Jag måste vara beredd på att kämpa.

Jag orkar inte skriva så mycket mer om det här just nu. Känns i alla fall som att det är på gång, att processen till hjälp verkligen har startat. Jag tror att det kommer att ordna sig på något sätt.

what the hell is going on?

Ibland känns livet tungt av till synes ingen anledning alls.

Svårt att ta sig upp ur sängen. Ingen energi, ingen ork, ingen motivation.

Plötsliga tårar. Försök till vredesutbrott men det ger inget när det försöks för mycket.

Sjunka ner på hallgolvet. Krypa ihop och inte förstå varför det inte kan kontrolleras.

Igår tvivlade jag mycket på min sociala förmåga. Skrev detta i panik innan träningspasset jag gick på.

*

människor och jag

mist tro på min sociala förmåga

all tro

vill tillbaka till ensamheten

till tv-tystnaden

hur gör jag för att stå ut?

klarar inte av blickar

andra i mitt synfält

vill inte vara här

vill inte gå

*

Det verkar finnas så mycket som gör mig utmattad.

Nödvändiga vardagssysslor. Sociala aktiviteter. Sms. Människor. Måsten. Det mesta nästan.

Men ibland, eller nästan ofta är det inga problem alls men när det är jobbigt. När jag inte orkar. När jag bara vill skrika och gråta. Då, då förstår jag inte hur jag ändå på något sätt till sist får det mesta att gå ihop.

Rubrik: Imogen Heap – Hide and Seek

Sweet dreams (are made of theese)

and sweet dreams do come true sometimes

Dags för viktminskningsuppdatering.

Imorse visade vågen på ca 74 kg. 74 kg ger mig ett BMI som säger att jag är normalviktigt. Det säger även att jag har gått ner 33 kg sen november 2008. Det är galet och väldigt underbart.

Att veta att jag är normalviktig gör mycket för mitt självförtroende. Det låter kanske löljligt för så mycket mer vägde jag inte för 1 vecka sen men  det ger mig något att luta tillbaka på. Om inte annat så är jag i alla fall inte överviktig längre.  Jag har dessutom blivit mer sporrad med att fortsätta på samma sätt. Jag har numer ett hälsosamt förhållande till mat och motion. Jag behöver inte tänka efter konstant vad jag ska äta och hur mycket. Jag kan unna mig saker som jag tycker är gott utan några som helst problem. Jag vet att det blir godare om jag inte äter exempelvis glass varje vecka. Om jag inte gör en rutin av det. Jag har testat att äta sånt som jag tidigare köpte ofta och mycket av. Det är inte lika gott längre. Om det inte är mat vill jag bara äta sånt som jag tycker är riktigt gott. Läsk och smågodis har jag inte känt något behov att återinföra till mitt liv så jag tänker fortsätta låta bli. Livet blir inte roligare av det.

Jag kommer aldrig mer att bli den jag var innan jag började och det känns enbart bra.

Rubrik: Eurythmics – Sweet dreams (are made of this)