Älskade närpsykiatri…

Måste skriva av mig lite.

Brev i brevlådan idag.

Ungefärligt citat ‘Vi beräknar att du kommer att erbjudas en tid inom tre månader.’

Yay… Så specifikt. Så betryggande? Något kommer att hända i alla fall. Det känns lite skönt.

Och ”Om ditt tillstånd försämras under väntetiden tag kontakt med eventuellt inremitterande läkare eller om du har några frågor ta kontakt med vår mottagningssköterska”

Är ju bra om tillståndet skulle bli akut vilket det inte kommer att bli i mitt fall. Jag överlever.

Men.

Jag behöver något  konkret. Nu. Jag fungerar visserligen just nu men jag vet inte vad jag ska göra med frustrationen och osäkerheten. Det hjälper inte längre att skriva. Jag har blivit för otålig.

Damn I wish I was your lover

Jag vill ha kärlek. Jag vill ha M. Jag ser på henne och bara känner hur mycket jag vill ha henne. Tråkigt nog vet jag nu att hon har en pojkvän. Hatar pojkvänner till alla heterosexuella tjejer jag faller för.

Vi pratar med varandra. Visserligen bara efter träningspass och om träningsrelaterade saker men ändå. Det känns som att det klickar. Jag gillar verkligen att prata med henne. Önskar att jag tidigare haft modet att fråga om en fika eller nått utanför träningsväggarna som begränsar vår kommunikation. Kärlek eller inte, jag vill lära känna henne. Kanske försöker jag en dag när hormonerna har lugnat ner sig lite.

Hur hittar jag någon att bli intresserad av som inte är upptagen? Någon som skulle kunna falla för mig?

Skrev en facebookstatus om hur jag är typ dödligt förälskad i träningsinstruktör. Fick en kommentar som blev en rätt så härlig diskussion.

”men lägg ner träningsinstruktörerna nu! allvarligt. de är bara överexaltherade, för mycket hormoner och lyckorus i kroppen, förmodligen knarkare o utseendefixerade, och kommer att se varenda brist på ens egen ack så operfekta kropp.” L.A.

”Nästa pass ska jag försöka tänka att hon är en knarkare men det enda det lär leda till är att jag kommer att vilja hjälpa henne att bli fri från beroendet.” Me.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att jag förmodligen kommer att vara olyckligt småintresserad, typ dödligt förälskad och förtjust i M ända tills nästa kärleksintresse dyker upp. Eller i alla fall ett bra tag till, vem vet. Kanske inte hittar någon annan att drömma om och längta efter. Det här med kärlek för min del känns just nu mest bara orealistiskt.

Rubrik: Sophie B Hawkins – Damn I wish I was your lover

As I lay me down to sleep This I pray

fast mest hela tiden om jag ska vara ärlig.

Jag ber om att telefonen ska ringa. Hoppas orealistiskt på att K ska känna ett behov av att ställa mig några frågor. Ett till sista samtal på hennes begäran.

Jag ber om mail från B. Några rader som säger att hon minns men att det jag skrivit är sant att hon har ett eget liv, inte har någon möjlighet att hålla kontakt. Så om du läser det här. Ljug för mig lite, det gör inget. Säg att du brydde dig på riktigt. Stilla min oro lite. Ta bort min skuldkänsla eller förstärk den. Jag vill mest veta om mina ord har kommit fram.

Ber om en hjälpande hand.

Jag vårdar minnen av ord.

I’m still recalling things you said to make me feel alright
I carried them with me today, Now

(chorus) As I lay me down to sleep
This I pray
That you will hold me dear
Though I’m far away
I’ll whisper your name into the sky
And I will wake up happy

Jag ber, önskar, längtar men vet att det inte kommer att hända. Vet att jag själv måste ta tag i mitt liv om jag vill ha förändring. Just ni är största problemet att mitt liv är tomt.

vänner i andra städer är jättefint att ha men inte alltid tillräckligt.

Inte när jag är less på mig själv. Inte när jag fastnar i pessimistiska tankar. Tankar som

tänk om jag inte kan bli nöjd tänk om det aldrig kommer att bli bättre under någon längre period tänk om jag misslyckas med allt.

Jag vill att något ska hända nu

redan igår

Jag har tänkt så att det knakat

om jag råkar på K om vi får ett sista samtal till om en massa om så kanske jag nämner att jag kommenterat Bs blogg och så kanske jag ber K om att säga till B att gå in och läsa men då säger kanske K att B är gravid och ska ha barn snart och att hon inte borde störas med mina mörka hemligheter eller så säger hon något helt annat kanske frågar jag inte ens för kanske inser jag att K kanske blir nyfiken och går in på B:s blogg för att hitta hit och då läser hon denna blogg och allt jag har skrivit om henne och kanske vill jag inte att hon ska göra det

Men idag är inte allt så grått och trist som det kanske verkar. Idag blir saker gjorda. Idag är jag vän med orden. Idag gillar jag mörkret utanför mitt fönster. Musiken jag lyssnar på är perfekt. Jag myser och trivs.

Men nu är det dags att återgå till det som är konkret. Blir grönsakssoppa till middag.

Rubrik och kursiv text: Sophie B Hawkins – As I lay me down

Reflektioner kring kultur och psykisk sjukdom

Under den senaste tiden har jag läst och hört en hel del om psykiskt illamående och självskadebeteende. Vilket har fått mig att fundera en hel del. Tankebanorna började med läsningen av Berny Pålssons Vingklippt ängel. I början blev jag mest arg för att jag kände att hon glorifierade det hela men ju mer jag läste desto mer ändrades mina tankar om det hela. Hennes bok och andra liknande kanske inte är världens bästa att läsa när man själv mår dåligt. En bok kan visserligen trigga igång någon till att skada sig själv men det kan många andra saker också göra. Om inte boken så något annat, bara en fråga om tid. För mig triggade det igång en hel del tankar och hade jag läst den vid en annan tidpunkt hade jag kanske gett efter för tankarna. Nu hade jag starkare skäl till att låta bli än till att ge efter. Efter att ha läst lite mer i boken blev jag mest lättad för att jag aldrig mått så dåligt som hon gjort. Hon skriver många kloka, träffande saker som psykisk sjukdom och den vård som erbjuds och jag kan se värdet som den har för andra i hennes situation. När den dessutom också slutade hoppfullt blev jag ännu lite vänligare inställd till den.

Jag har även läst När kommer du tillbaka? av Marika Kolterjahn. Den behandlar depression och panikångest fast ur ett litet annat perspektiv. Det dröjer en bra stund in i boken innan det skrivs ut exakt vad huvudpersonens kompis lider av. Samtidigt är de psykiska problemen inte kärnämnet i När kommer du tillbaka? Kanske går det inte riktigt att jämföra. Vad jag vill komma fram till är mest egentligen att jag funderat mycket kring hur psykiska problem framställs och vilken effekt det kan tänkas ha på de som mår dåligt.

Sen har jag också sett Emil Jensen uppträda två gånger på kort tid. Hans senaste föreställning beskrivs som.en dödsrolig kväll om sorg och saknad. Det är en förställning som innehåller, för att citera affischen, populärmusik, ståuppkomik, påhukyrik och liggnertragik. Efter att ha läst upp ett brev från ett försäkringsbolag säger han en mening som jag kommer ihåg  på ett ungefär som ”du som tycker att du är destruktiv för att du skär dig titta på mitt liv och lär dig.” Första gången blev jag arg för att han skämtade om det. Tog personligen åt mig av orden på fel sätt  eftersom jag då uppfattade det som att det inte alls är självdestruktiv att skära sig. Och kanske var det också det han sa fast med budskapet som jag tycker att hela hans föreställning ger får det en hel annan mening. Den andra gången jag hörde meningen fick hans ord en positiv betydelse. Jag valde att se det som en uppmaning, Lev som Emil istället för att skada dig själv. Först förstod jag själv inte riktigt vad jag menade med det men sen insåg jag. Han bär på sorg och saknad som är väldigt konkret och som aldrig kommer att gå över. Men ändå klarar han av att hylla livet bättre än vad jag gör. Han skulle inte vilja byta bort det. Även om det känns svårt, ibland nästan omöjligt så blir jag inspirerad – Kan han kan jag.

Och jag själv då?Vad gör jag med mitt skrivande? Denna blogg behandlar ju också självskadebeteende. Jag visste när jag skrev att jag inte ville vara för tydlig. Jag hoppas på att vissa av mina inlägg på något sätt kan vara till hjälp för någon. Jag vill inte uppmuntra andra till att skada sig själv eller trigga igång ett återfall hos någon. Vissa av inläggen har kanske varit på gränsen till glorifierande enligt mitt tycke. Kanske har jag enligt andra gått för långt. Det är en svår balansgång och det finns nog väldigt många skilda uppfattningar om vad som är ‘rätt’.

 

för att det finns andra saker att göra

Låter bli att sova

dricker kaffe mitt i natten

har dokument med essä 2 öppet men ägnar mig mest åt andra saker

oviktiga saker förslöande saker men jag försöker skriva några essärader då och då

är oengagerad men försöker

föreläsning imorgon kommer vara trött seg stirrig darrig av allt koffein

kan vara ganska skönt ibland speciellt ifall frivillig sömnlöshet gett något tillfredsställande resultat

lyssnar på emil jensen

tänker funderar grubblar saknar behöver önskar inser en massa saker letar

återkommer med annat

Konsten att söka hjälp

Jag tog mod till mig och ringde äntligen till öppenpsyk för att fråga om stödsamtal. ca 20 minuter före telefontidens slut ringde jag. Kom fram till en telefonsvarare som meddelade öppettiderna och hälsade mig välkommen åter. *suck* Imorgon måste jag alltså samla mod igen och hoppas att det åtminstone tutat upptaget på första försöket. Är det verkligen så ont om folk att de måste avsluta telefontiden före utsatt tid? Totalt handlar det om 5 timmar och 30 min som någon måste kunna svara i telefon. Fast på Internet står det totalt 6 timmar.

Tycker ju att de på psyk borde förstå att det inte är så jättelätt för någon med telefonfobi att ringa. Att mötas av en telefonsvarare som läser upp öppettider som inte verkar stämma gör det ju inte precis lättare att ringa igen.

För mig tog det den här gången 2 dagar innan jag kände mig motiverad till att ringa igen. Men det är konstigt. Just nu, trots allt jag vet om mig själv känns det nästan onödigt. Vet inte om det beror på rädsla för att möta ännu en pratperson som jag inte klarar av att prata med. Får jag höra lilla gumman, eller o va ont det måste göra att skada sig, eller något annat lika dumt, ännu dummare vet jag inte vad jag gör.

Nåja. Nu har jag i alla fall ringt och begärt någon form av stödkontakt i väntan på DBT. Känns bra att ha gjort det. Kommer nog att få vänta ett tag  innan det händer något men det gör inte så mycket. Vet ju att det är på väg och att jag äntligen har tagit itu med det. En av de tankar som motiverade mig till att inte skjuta upp det ännu mer var att om, om jag av någon anledning snart skulle träffa K eller B igen vill jag kunna säga att jag tagit tag i saken. Att jag tagit ansvar för mitt eget mående. Vet inte hur hälsosamt det är i längden för mig att i tankarna klamra mig fast vid dem men ibland hjälper det lite. Det kan inte hjälpas. Hur är det tänkt att man ska kunna släppa taget om något som varit så bra för en?

Come find me…

Varför gör jag så här mot mig själv och mot henne?

Jag tror att det bästa för henne vore om hon bara läser kommentaren, blir glad, låter bli att försöka ta reda på vem som lämnat den.

Men. Ju mer tid som går desto mer vill jag att hon ska läsa den här bloggen och förstå att det är jag som skriver den.

Jag funderar på varför hon inte läst, hört av sig än. Försöker tänka så att jag inte ska bli besviken, så att jag ska kunna slappna av lite och inte kolla besöksstatistiken allt för många gånger på en och samma dag.

Jag inser att det är ganska osannolikt att någon som inte uppdaterat sin blogg på länge kanske inte loggar in så ofta för att se ifall någon kommenterat. Så det kan dröja länge.

Jag lämnade kommentaren anonymt på hennes blogg för att jag inte ville mer eller mindre tvinga henne att läsa här. Är ju svårare att ignorera om något kommer från någon som man med säkerhet vet vem det är.

En del av mig vill lämna ett meddelande på FB, bara för att tala om att jag kommenterat hennes blogg och låta henne veta att hon inte ska känna sig tvingad till att läsa. Fast då är jag ju inte anonym längre. Och då kommer jag att, om inte skulle… Det är komplicerat, extra komplicerat. Kan inte komma ifrån tanken, känslan av att jag inte borde ha kontaktat henne. Jag borde ha lämnat henne i fred även om kommentaren i sig egentligen bara var en kommentar om hennes blogg. Jag menade vad jag skrev även om jag mest kanske ville att den skulle leda henne hit.

Det här är inte första gången jag väntar på ett svar, någon form av respons. Men tidigare har jag i alla fall inte tvivlat över min ‘rätt’ att säga något. Jag skulle kunna påpeka mer att det inte har något med kärlek att göra nu men då börjar jag bara grubbla över varför jag tycker att det är viktigt att påpeka det.

Rubrik: Joshua Radin – The fear you won’t fall

Väntar på att någon…

Det är sällan en bra idé att göra något bara för att se vad som händer. Men jag skulle ljuga om jag skulle påstå att det var den enda anledningen.

Nu väntar jag. Kan inte göra så mycket annat. Förväntar mig allt och inget för att vara på den säkra sidan.

Jag ångrar inte. Jag har lite dåligt samvete, det har jag.

Förlåt.

Rubrik: Raymond och Maria – Väntar

Make me bleed, help me breathe

Livet är inte alls kul just nu.

Det känns som att jag slarvar bort mitt potential. Gör mig själv mer nedstämd än vad jag behöver vara.

Är envis och genomför saker jag misstänker att jag kanske inte borde göra. Låter bli att göra sånt jag borde.

Det är skillnad på tanke och handling. Smärta. Blod. Även fast jag vill känner jag inte att det kommer att hända. Inga fler ärr nu. Inga mer lögner för mina föräldrar. Bara tankarna kvar. Lovar jag. Hoppas jag. Hoppas på att löften inte bryts.

Jag vill blöda igen. Jag saknar det.

Jag blir mer sugen när jag ser någon som blöder på tv eller när jag läser om det. Vill inte att någon annan ska tänka, känna så. Borde kanske därför inte skriva den här texten men jag måste få ur mig det. Skriv dagbok tänker någon men det fungerar inte lika bra. Behöver ventilera utåt, till de fåtal läsare som denna blogg når.

Jag har varit omgiven av mörker länge nu. Och visst, det blir nog bättre i framtiden men jag ser ingen vändpunkt i sikte. Inget som kan släppa in ljuset mer än för några timmar.

Jag vet att tankar ibland bara är tankar och inte behöver betyda så mycket men det är skrämmande. Skrämmande att känna att jag inte kan andas. Inte kunna andas och samtidigt tänka på … Och där. Precis där går min gräns för vad som är passande eller inte att skriva om.

Innerst inne vet jag vad jag borde göra. Vet att jag borde kontakta allmänpsyk igen och verkligen vara på för att få någon form av stödsamtal tills DBT-behandlingen sätter igång.( Och jag oroar mig för att jag kanske inte blev uppskriven på väntelistan. Tänk om jag lämnade för lite information?) Borde ringa, borde men jag vet inte hur jag ska hitta kraften för att inte bara våga ringa utan för att även lyckas få fram mitt ärende. Göra mig förstådd.

Tänker mycket på K och B. Hur osannolikt det var att de båda lyckades nå mig. Att jag kände att jag kunde prata med dem och göra mig förstådd. Hur ännu mer osannolikt det är att nästa pratperson kommer att vara ens hälften så bra.

Ska snart gå och lägga mig och hoppas på att det känns bättre när jag vaknar imorgon. Fast jag tvivlar starkt på det. Nya dagar medför nya problem.

Something’s so sick about this

Jag har ett öppet worddokument. Det är en skoluppgift. Det ska bli en essä. 3-4 sidor ska den bli. Jag har lite mer än 1 och 1/2. Det ser ut ungefär så här

En massa text… om saker jag vill ta upp… Vissa meningar är fullständiga. Andra… är nästan… bara små… ord.

Orkar inte skriver mer exempeltext. Jag tror att alla eventuella läsare förstår hur det ligger till. Tror inte att det blir mycket sömn ikväll. Kan inte komma ifrån att göra för mycket mellan varje textrad jag försöker skriva. Har en informationstext som måste bli färdig också. Deadline imorgon eftermiddag. Lyckligtvis bara några småsaker, som att ändra rubrik och fylla i bakgrundsinformation

Jag är just nu varken inspirerad, motiverad, engagerad eller i fysisk form för att skriva färdigt den snart. Har visserligen tills på onsdag på mig men tills dess ska jag även skriva en helt ny text på 2000 tecken. Jag har knappt bestämt mig för vad jag ska skriva om än.

Min rygg värker. Jag kan knappt gå. Ibland, om jag råkar göra en hastig rörelse blir jag förlammad av smärtan. Jag har ätit värktabletter, smörjt in mig med värksalva och lindat in mig i täcke. Värme ska tydligen vara bra. Blir nog ingen träning denna vecka känns det som. Möjlligtvis på söndag men söndag är så långt bort att det känns som nästa vecka.

Idag har jag bara lyssnat på Tegan and Sara.

Flikar i min webbrowser som stör, ger mig paus i essäskrivandet.

En är B:s sida på facebook. Eller sida och sida, hon döljer sin information. Jag tänker att jag ska skicka ett meddelande till henne. Jag skriver ”Horisonten bakom dig lutar.
Jag inbillar mig att jag behöver dig. … personkemi som gör att jag tror att bara du kan hjälpa mig.
Förlåt”

Sen raderar jag och trycker på avbryt. För jag får inte, borde inte kontakta henne. Jag var bara hennes jobb och hon har ett eget liv som jag inte är en del av. Måste acceptera även när det emellanåt. Förlåtet är ett förlåt för att jag skriver. Jag viskar förlåt, ber om ursäkt för att jag ens tänker tanken. Ibland tror jag att jag skulle nöja mig med att bara få veta om hon någonsin tänker på mig. Undrar hur det går för mig, hur jag mår.

Och på Facebook tittar jag även på bilden på M och tänker att snubben kanske är hennes bror. *Suck* Alla dessa förhoppningar som alltid krossas.

Jag hatar facebook.

Rubrik: Tegan and Sara – Northshore