Hit in the heart

Haft den här länge på min dator. Den ger mig hopp. En dag ska jag också hitta kärlek.

I saw your face in a dream

För ett tag sen drömde jag om A. Det var inte första gången. Det var en fin dröm. Vi var ett gäng samlade. Hennes son var med. Vi satt ett gäng kring ett bord och åt tror jag. Hon och jag satt på varsin sida av bordet. Sen skulle hon göra något på platsen bredvid min. Jag blev av någon anledning nervös. Hon var nära, så nära att hennes ben kom i kontakt med mitt. Sen efter att vi hade ätit höll några på med mitt hår som var ovanligt långt. A skulle gå och jag fick lite panik. Slet mig loss och skyndade mig fram för att ge henne en ordentlig kram.

Vi sågs på tu man hand dagen därpå. Vi gick genom en stad. Kan ha varit staden där jag bor nu eller Stockholm. Vi pratade tror jag. Jag ville säga något till henne, eller var det en annan dröm som jag hade om K där jag hade svårt för att ställa en fråga och hon sa att vi hade gott om tid på hos. Hur som helst sen såg jag en kompis. A skulle fixa mat. Min kompis åkte iväg med en buss. Jag och A var ensamma igen och hade börjat äta men jag var mest törstig. Sen vaknande jag.

Jag önskar att jag någon gång i framtiden kunde få den där kramen av henne.

Familjelängtan

Det har varit en bebisexplosion på Facebook och i min omgivning sen ett ganska bra tag tillbaka nu. Det är kusiner, gamla klasskamrater och bekanta som stadgar sig och skaffar barn.
Det är min mamma som blir väldigt känslosam för att hon aldrig kommer att få barnbarn trots att hon hävdar att hon har accepterat det. För så är det, barn har aldrig varit något som jag längtat efter och för varje år som går blir jag säkrare i mitt beslut.

Och så är det B.

Jag gjorde misstaget att gå in på hennes Facebookprofil igen och fick då se en bild av henne och en liten bebis. Nu kan jag inte bli av med den bilden. Letade till och med fram bebisannonsen för att få det bekräftat. Jag är glad för hennes skull och jag är övertygad om att hon kommer att bli en underbar mamma. Men mest av allt är jag bitter och sorgsen. Jag tänker att allt är över nu. Att jag har varit så jävla naiv och ‘romantisk’. Jag har livlig fantasi som sabbar för mig. Hon har familj nu. Jag betyder absolut ingenting för henne. Det gör ont. Mer ont än vad jag trodde att det skulle göra.

Det jag vill komma fram till är att det är svårt att känna sig bekväm i ett beslut när det känns som att man är ensam i världen om det. Det skulle inte vara helt fel att ha ett par i min vänskapskrets som frivilligt väljer att inte skaffa barn.

Kanske är det bristen på en jämlik i barnfrågan som gjort att jag till 100% ännu inte stängt dörren helt. Jag finner det osannolikt men om jag en dag skulle träffa någon som jag verkligen ser en framtid tillsammans med och om hon verkligen inte kan tänka sig ett liv utan barn så kanske mamma får sina barnbarn. Fast samtidigt. Om jag inte vill, om jag vet det innerst inne är någon med stark barnlängtan förmodligen inte den rätta för mig. För ju mer jag tänker på det så skulle jag nog mest skaffa barn för att glädja någon annan och så ska det inte vara. Det går att vara en familj utan barn och det är det jag längtar efter. En familj med flickvän och några katter. Och de kära vänner som betyder lika mycket som en familj med blodsband

Läs även andra bloggares åsikter om frivillig barnlöshet, familjelängtan, bebisar, barn

Framtidsutsikter?

Jag är en idiot som inte har velat ta tag i sanningen. Jag vet att jag överdriver en aning nu med nästa mening men det är hur det känns just nu. Jag suger på att söka jobb.

Och jag är inte så noggrann som jag vill tro att jag är när jag jobbar. Faktum är att jag egentligen är lat och bekväm och har väldigt lätt för att ge upp när jag möter motgångar. Jag antar att självskadebeteendet är ett bevis på det. Visserligen ligger det beteendet bakom mig men ändå. Och det känns inte som att jag har lärt mig något av vikt från de jobb som jag har haft. Jag tänker och tänker men allt som jag kommer är inget annat än en lögn. Eller, jag har lärt mig att jag förmodligen aldrig mer vill ha den typ av ansvar som jag har haft. Jag hatade det. Försök vända ovanstående stycke till något positivt.
Jag vill inte att det ska vara så svårt som det är. Jag vill inte behöva kämpa med att skriva jobbansökningar tills jag börjar gråta av frustration. Jag vill inte känna att allt jag skriver är en form av lögn. Jag läser tips om hur man ska skriva cv och personligt brev. Cv har jag fått kontroll på, i alla fall när det gäller innehållet men designen vill sig inte riktigt. Jag undrar hur viktig den är när det gäller de flesta jobb som jag söker. Jobb som jag innerst inne inte ens vill ha. Jag vill jobba, det vill jag men jag har bara så förskräckligt svårt för att tro att jag kommer att hitta något jobb att trivas med. Jag vill inte att det bara ska handla om att få in pengar för att kunna leva skapligt och självständigt.

Ju mer jag skriver desto sämre självförtroende får jag. Det enda som känns lite bättre när jag lyckas formulera något bra är att jag blir lite bättre på att försköna sanningen. Eller är jag bara blind för vad jag kan och klarar av? Lite kanske men samtidigt vet jag att jag är realistisk som inser att det finns massor av arbetslösa människor som har mer erfarenhet, bättre egenskaper och relevant utbildning.
Jag måste söka hjälp igen och jag ska. Jag vet inte varför jag inte redan gjort det. Kanske för att jag inte vill ha en massa frågor från mina föräldrar. Jag får dåligt samvete för att jag mår dåligt och jag orkar inte med mer. Det är inte deras fel. Jag tror att det är något fel på mig eftersom jag reagerar som jag gör på saker de säger och gör.

Och jag önskar att jag kunde sluta fantisera om A och K. De kommer inte att komma till min undsättning. Det är inte deras jobb längre. Jag vet ju det men det hjälper inte mot saknaden och dagdrömmarna och drömmarna.

*
Det här skrev jag för snart två veckor sen. Det har blivit bättre nu. Den där jobbansökan blev klar och så pass bra att jag om några dagar ska på en intervju för jobbet. Och jag har sökt andra jobb och fått höra ett en av mina ansökningar är intressant även fast de egentligen letar efter en student till jobbet. Det här inlägget publicerar jag i alla fall eftersom jag tror att det hänger ihop med vad jag kommer att skriva om efter det här.

En ny början?

Av någon anledning så skriver jag inte så mycket när jag bor med mina föräldrar. Jag ska försöka ändra på det. Jag har påbörjat ett blogginlägg. Jag skulle kunna publicera det nu men vill arbeta igenom det lite till först. Jag måste bli bättre på att kämpa lite mer med bloggandet. Jag vill ju något med att skriva det här. Kanske börja bli mer aktiv och läsa och kommentera fler bloggar. Skaffa mig läsare. Det vore trevligt. Starta en ny blogg om något som jag orkar skriva oftare om. Måste bara komma på vad det är.

Det här inlägget kan kanske fungera som en ny början för mitt bloggskrivandet. Sen är det bara kvar att avsluta de där andra skrivprojekten och börja med de nya som ändå finns någonstans inom mig.

Återkommer.

Uppdatering

Hon har svarat nu. Det bekräftar vad jag trodde om henne.
Först tänkte jag att det tog tid för henne att svara med tanke på hur mycket hon skrev men nu tror jag mer att det tog tid för henne att läsa brevet och det är helt okej.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Det känns lite tomt nu men det är nog så det ska vara. Allt är nog som det ska vara nu.

Det saknas bara en passande rubrik

Ibland tänker jag inte alls. Ibland tänker jag för mycket. Ibland för lite. Hur mycket eller lite jag tänkte igår vet jag inte riktigt.
Förra veckan skrev jag ett brev till K. Jag blev till sist nöjd med det. I brevet står det vad jag vill att hon ska veta, varken mer eller mindre. Jag fegade ur, var lite lat och kopierade några rader från den här bloggen eftersom jag inte lyckades formulera det på något annat sätt. Jag skrev i brevet att jag tagit lite från bloggen. Min första tanke var att personligen lämna över brevet till henne och säga något i stil med ‘ du behöver inte ta emot det om du inte vill’. Så jag befann mig vid universitetet ungefär när jag gissade att hon kunde tänkas dyka upp. Missade henne en gång.
Igår – såg jag henne och var 100% säker på att det var hon och ingen annan. Dessvärre så var jag inte förberedd ordentligt och hon var inte ensam. Jag såg på henne bara en kort stund, jag tror att hon såg mig men jag är inte helt säker. Jag vände bort blicken tills hon hade ryggen mot mig. Inget möte med andra ord. Fan, tänkte jag. Jag hade tidigare tvekat på om brevet var en bra idé men när jag missade min chans att lämna över det insåg jag att jag verkligen ville att hon skulle veta det som står i det.
Lösningen. Ett mail där jag bifogade brevet. Skickade den ganska sent igår. Skrev att jag inte förväntade mig svar. Det gör jag inte heller men chansen finns ju att hon har något att säga om det så nu väntar jag. Suck. Det var nog mest det här jag ville undvika. Nervositeten som inte kommer att släppa innan hon antingen har svarat eller tills jag tappat hoppet. För naturligtvis vill jag ha någon sorts reaktion på vad jag skrivit även om jag också förstår om hon inte ens vill läsa brevet. Jag förväntar mig däremot inte alls att hon ska vara snabb på att svara. Söndagkväll,

Om hon vill och om hon orkar lägga ner energi på det kan hon googla rader ur brevet och hitta hit. Jag håller tummarna för att hon inte tänker så långt, för att hon inte vill läsa mer.
Men det är enkelt att vara efterklok. Jag har ännu inte kommit fram till om det var en bra idé att maila henne. Nåja, nu kan jag i alla fall inte göra annat än att vänta.

I want to know right now what will it be

Jag måste lära mig att inte ta åt mig av småsaker.
Jag är ingen dålig människa bara för att jag har gått arbetslös i snart ett år. Jag är inte en sämre människa än en som har massvis ha driv och aldrig gått utan sysselsättning.
Jag ska inte behöva börja gråta när jag tycker att någon anklagar mig för att klaga på att behöva betala för Spotify. Och jag vill inte känna att jag går i defensiv och försvarar mig själv när jag egentligen bara utvecklade mina tankar. Jag är bara extra känslig nu tror jag så jag börjar gråta för nästan vad som helst. Av att ta del av vilka sociala aktiviteter som andra roar sig med, något träffande i en sång, av att tänka på morgondagen.
Jag avskyr mitt liv just nu. Jag måste tro på att det kommer att bli bättre snart men stundvis känns allt bara så jävla hopplöst. Jag vill inte gå omkring och känna mig bitter och gnällig och avundsjuk men kan inte låta bli. Jag önskar att jag visste hur lösningen ser ut. Exakt vad jag behöver göra för att det bättre. Visst har jag några idéer ibland men vågar kanske inte försöka av rädsla för att bli besviken och sen bli ännu mer ledsen över det.

Rubrik: Paula Cole – I don’t want to wait

Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, avundsjuka, bitterhet,

Här finns ingenting för dig, ingenting för dig, ingenting för dig, vänta här

Hur blev det så här?

Jävla grannar känner jag för att skrika ibland. Men det är ju mig det är fel på. Det är ju jag som inte klarar av deras sociala liv. Det gör så ont ibland. Sitta inne och höra hur andra skrattar och roar sig utanför mitt fönster. Jag vågar mig knappt fram till fönstret för att dra ner persiennerna. Jag inbillar mig att de skrattar åt mig, att de tror att jag är jättekonstig. Kanske borde jag försöka haka på festen men 1. Det är inte alltid jag vill omge mig med folk och 2. Det finns för många tankar som snurrar runt i mitt huvud och som sätter upp spärrar och gör att jag hellre gömmer mig än oinbjuden försöker umgås med någon.

Och även om de har åsikter om mig är de nog inte värre än åsikterna jag har om dem.

Det är så lyhört här att jag undrar om de hör när jag gråter. Men jag kan inte rå för ångesten som griper tag om mig ibland. Vad är alternativet? Alltid stänga inne gråten, låta den vara ljudlös? Det går inte, det blir bara värre, då kvävs jag.

Jag förstår ingenting. När blev jag så här folkskygg? Hur gick det till. Kan jag göra något åt det?

Det ska bli skönt att flytta ifrån detta studentområde. Även om jag just nu bara ska hem till mina föräldrar på obestämd tid känns det bra. Jag trivs ju inte alls här längre. Jag borde kanske egentligen bo i en stuga i skogen där det inte ens går att se grannens hus.

Rubrik: Raymond & Maria – Ingenting

Läs även andra bloggares åsikter om ensamhet, grannar, ångest

Suppressed by all my childish fears

Idag är jag rädd för det mesta.
Det började med att jag sov länge för att jag inte orkade tvätta.
Sen vågade jag inte öppna ett mail. Jag trodde att det var svar på en spontanansökan som jag skickat. Det var det inte.

Några timmar senare kom det ett till mail som det tog mig ett tag att öppna. Svar på en spontanansökan. Det kan inte bli mer än ett tack men nej tack så varför gör det mig så nervös? Jag hade fel. Det kunde vara värre. Jag måste vänta på ett telefonsamtal misstänker jag. Usch. Jag vet inte mycket som är värre än det.

Jag är rädd för mina grannar. Det är sommarväder ute. De sitter vid bort och bänkar utanför och lyssnar på musik, pratar, skrattar, umgås. Jag vågar inte gå och kolla brevlådan efter post.

Rubrik – Evanescence – My Immortal