Jag bestämde mig för att det var nu eller aldrig. Jag berättade. Det gick bättre än väntat.
Jag pratade med mamma. Pappa fanns i bakgrunden. Mamma tog det bättre än vad jag hade trott att hon skulle göra. Blev naturligtvis ledsen och orolig men hon sa att hon trodde på mig när jag sa att jag inte kommer att skada mig själv igen. Det kändes bra efteråt, bra men lite märkligt.
Jag var lättad och glad över att jag hade vågat.
Men säg den lättnad som varar för evigt.
Mamma ringde nyss och var jätteledsen och hade ett stort behov av att prata. Jag hamnade i försvarsställning direkt. Distanserade mig och blev nästan hård i tonen. Fanns inget jag kunde säga för att trösta henne. Jag kunde inte säga så mycket som hjälpte.
Nu är hon orolig för att jag kommer att skada mig själv igen. Det känns ännu värre nu. Jag kan bara inte prata om det med henne även fast jag försöker och jag försöker endast för hennes skull. Känner mig som en jättehemsk dotter. Förstår inte varför jag reagerar så här.
Som jag skrev i ett sms till en kompis ”jag blir typ defensiv och lite hård mot henne. Det är lite som en vägg av motstånd som jag inte tar mig igenom.”
Det var så här jag fruktade att det skulle bli. Jag vill ta tillbaka det. Spola tillbaka tiden.
Så ledsen som jag är nu var det faktiskt lite länge sen jag var.
Rubrik: Parafras Navid Modiri och gudarna – Kung midas
