Var på Rfsl-fest i lördags. Skrev en massa anteckningar på mobilen som jag tänkte dela med mig av. De är något redigerade. Framförallt stavfel har rättats.
Det var bara inte alkoholen som talade. Mycket skrev jag före första ölen av två.
*
Helst av allt vill jag bli upphånglad på dansgolvet och släpad till en toalett för att där gripas av panik. Och trots att jag tror mig veta bättre, trots att jag vet att det är ologiskt kommer jag att leta efter B där trots att hon bor här längre och kanske inte ens är flata. Jag är rädd för att få uppmärksamhet. Kanske ännu räddare för att inte få det. Jag vill inte veta att det inte är vikten det hänger på. Lär ändå inte märka ifall någon flirtar med mig, som Emil Jensen säger. Hör dåligt fattar trögt. Fuck att jag började tänka på B. tårögd på väg till utgång. Inte alls bra inte alls.
Men åh vad jag verkligen vill träffa henne igen.
Dumma dumma dummar skrivarhjärna. Vill förvandla hela kvällen till en roman eller möjligtvis en musikal. Varför går jag ut i hopp om att hitta någon när ingen ändå kan jämföras med A? Varje nytt ögonkast på dansgolvet inleder en roman. Är medveten om att jag småflirtar med de flesta jag ser men de enda jag spanar efter, trots att jag vet att de inte finns där är a och b. hur fan kom b in denna bild? Och var är min dörrvakt? Eller varför flirtar inte någon väldigt tydligt med mig?
Hur slutar man vänta på någon som man vet inte kommer?
Hur många anteckningar går det att skriva innan minnet blir fullt. Hur inte normalt är det att längta efter nästa möte med sin prattant eller vad jag nu ska kalla K.
Länka till Twitter. Kom ihåg att skaffa twitter för att skapa poesi.
Kommer jag någonsin att bli tittad på på samma sätt som jag tittar på vissa kvinnor? En ganska bra kväll trots min skrivarhjärna. Fake it til you make it! Undrar om det fungerar på lycka.
Vad säger jag till K om mina festnätter?
*
Under natten drömde jag om B och om andra hon hjälpt. Jag gömde mig. Vet inte varför.
Rubrik: Linda Bengtzing – Hur svårt kan de va?
