Att ha tålamod och lära sig leva med saker.
Kroppen: Jag anses nästan som smal. Jag har M i klädstorlek. Jag vet det, jag kan ibland se det. Men aldrig när jag inte har kläder på mig. Inte alltid med kläder. Känner mig ibland fortfarande som samma stora, fula, klumpiga tjej som jag nästan alltid har varit. Det är klart, det har gått snabbt och förändringar kan ta tid att vänja sig vid.
Ärren: Det börjar bli riktigt varmt ute. Snart dags för barbentsäsongen. Jag har haft kjol och tights på mig och varit nojig för att de ska glida upp avslöja ärren. Jag har bytt om i ett omklädningsrum, var ensam men hade ändå panik. Vet inte om jag någonsin kommer att känna mig bekväm med mina ärr. Jag vill inte behöva skämmas för dem men det gör jag.
K – många veckor tills nästa samtal nu Jag vet att jag kommer att klara mig rätt så hyfsat på egen hand men, gjorde ju det innan jag sökte hjälp. Men det känns tungt. Känner mig inte säker i mitt humör, ena dagen mår jag rätt så bra och får massa saker gjorda, andra dagen vill jag inte göra någonting alls och klarar inte av att motivera mig själv. Det kan svänga under en och samma dag också. Nu var det ett tag sen det var riktigt illa och jag tänker inte utgå från att det kommer att bli det snart igen men helt säker är jag inte. Nu kan jag visserligen ringa ifall det blir värre för att få en tidigare tid men jag tror inte att jag kommer att göra det om det inte händer något riktigt specifikt som jag inte kan hantera på något annat icke-destruktivt sätt. Jag har varit beredd på att få klara mig utan henne men det gör det inte enklare.
Så mycket som jag måste lära mig leva med. Hur gör man egentligen?
