Jag är en idiot som inte har velat ta tag i sanningen. Jag vet att jag överdriver en aning nu med nästa mening men det är hur det känns just nu. Jag suger på att söka jobb.
Och jag är inte så noggrann som jag vill tro att jag är när jag jobbar. Faktum är att jag egentligen är lat och bekväm och har väldigt lätt för att ge upp när jag möter motgångar. Jag antar att självskadebeteendet är ett bevis på det. Visserligen ligger det beteendet bakom mig men ändå. Och det känns inte som att jag har lärt mig något av vikt från de jobb som jag har haft. Jag tänker och tänker men allt som jag kommer är inget annat än en lögn. Eller, jag har lärt mig att jag förmodligen aldrig mer vill ha den typ av ansvar som jag har haft. Jag hatade det. Försök vända ovanstående stycke till något positivt.
Jag vill inte att det ska vara så svårt som det är. Jag vill inte behöva kämpa med att skriva jobbansökningar tills jag börjar gråta av frustration. Jag vill inte känna att allt jag skriver är en form av lögn. Jag läser tips om hur man ska skriva cv och personligt brev. Cv har jag fått kontroll på, i alla fall när det gäller innehållet men designen vill sig inte riktigt. Jag undrar hur viktig den är när det gäller de flesta jobb som jag söker. Jobb som jag innerst inne inte ens vill ha. Jag vill jobba, det vill jag men jag har bara så förskräckligt svårt för att tro att jag kommer att hitta något jobb att trivas med. Jag vill inte att det bara ska handla om att få in pengar för att kunna leva skapligt och självständigt.
Ju mer jag skriver desto sämre självförtroende får jag. Det enda som känns lite bättre när jag lyckas formulera något bra är att jag blir lite bättre på att försköna sanningen. Eller är jag bara blind för vad jag kan och klarar av? Lite kanske men samtidigt vet jag att jag är realistisk som inser att det finns massor av arbetslösa människor som har mer erfarenhet, bättre egenskaper och relevant utbildning.
Jag måste söka hjälp igen och jag ska. Jag vet inte varför jag inte redan gjort det. Kanske för att jag inte vill ha en massa frågor från mina föräldrar. Jag får dåligt samvete för att jag mår dåligt och jag orkar inte med mer. Det är inte deras fel. Jag tror att det är något fel på mig eftersom jag reagerar som jag gör på saker de säger och gör.
Och jag önskar att jag kunde sluta fantisera om A och K. De kommer inte att komma till min undsättning. Det är inte deras jobb längre. Jag vet ju det men det hjälper inte mot saknaden och dagdrömmarna och drömmarna.
*
Det här skrev jag för snart två veckor sen. Det har blivit bättre nu. Den där jobbansökan blev klar och så pass bra att jag om några dagar ska på en intervju för jobbet. Och jag har sökt andra jobb och fått höra ett en av mina ansökningar är intressant även fast de egentligen letar efter en student till jobbet. Det här inlägget publicerar jag i alla fall eftersom jag tror att det hänger ihop med vad jag kommer att skriva om efter det här.
