Det har varit en bebisexplosion på Facebook och i min omgivning sen ett ganska bra tag tillbaka nu. Det är kusiner, gamla klasskamrater och bekanta som stadgar sig och skaffar barn.
Det är min mamma som blir väldigt känslosam för att hon aldrig kommer att få barnbarn trots att hon hävdar att hon har accepterat det. För så är det, barn har aldrig varit något som jag längtat efter och för varje år som går blir jag säkrare i mitt beslut.
Och så är det B.
Jag gjorde misstaget att gå in på hennes Facebookprofil igen och fick då se en bild av henne och en liten bebis. Nu kan jag inte bli av med den bilden. Letade till och med fram bebisannonsen för att få det bekräftat. Jag är glad för hennes skull och jag är övertygad om att hon kommer att bli en underbar mamma. Men mest av allt är jag bitter och sorgsen. Jag tänker att allt är över nu. Att jag har varit så jävla naiv och ‘romantisk’. Jag har livlig fantasi som sabbar för mig. Hon har familj nu. Jag betyder absolut ingenting för henne. Det gör ont. Mer ont än vad jag trodde att det skulle göra.
Det jag vill komma fram till är att det är svårt att känna sig bekväm i ett beslut när det känns som att man är ensam i världen om det. Det skulle inte vara helt fel att ha ett par i min vänskapskrets som frivilligt väljer att inte skaffa barn.
Kanske är det bristen på en jämlik i barnfrågan som gjort att jag till 100% ännu inte stängt dörren helt. Jag finner det osannolikt men om jag en dag skulle träffa någon som jag verkligen ser en framtid tillsammans med och om hon verkligen inte kan tänka sig ett liv utan barn så kanske mamma får sina barnbarn. Fast samtidigt. Om jag inte vill, om jag vet det innerst inne är någon med stark barnlängtan förmodligen inte den rätta för mig. För ju mer jag tänker på det så skulle jag nog mest skaffa barn för att glädja någon annan och så ska det inte vara. Det går att vara en familj utan barn och det är det jag längtar efter. En familj med flickvän och några katter. Och de kära vänner som betyder lika mycket som en familj med blodsband
Läs även andra bloggares åsikter om frivillig barnlöshet, familjelängtan, bebisar, barn
